Jag saknar dig. Varför? Jag borde inte sakna dig, och ännu mindre ska jag göra det. Jag har börjat om för länge sedan. Ändå finns du med hela tiden. Och det ska du inte göra. Du är ska vara borta, låångt borta. Inte finnas kvar.
Och det finns ingen chans att de ska bli som jag tänker, det går bara inte. Även fast jag faktiskt vill. 
Fast jag vet att det är fel, helt jävla fel.
Allting påminner om dig, alla minnen kommer tillbaka. Och det vill jag inte. Det gör mig osäker, osäker på mitt liv nu. Det kanske inte skulle blivit som det blivit. Inte vet jag. Isåfall är det mitt fel. Det gör mig ännu mer osäker. Jag saknar den tiden, fast ändå inte. Mitt liv vore helt perfekt om inte du var där och störde mig hela tiden. Även fast jag vet att det är mitt egna fel.